Semester
Just som man trodde att man började bli en hyfsad gitarrist
Yay-sayer
Tänkte för en gångs skull vara ekonomisk och ta tunnelbanan hem igår kväll.
Varpå vi var fast vid skogskyrkogården (poetiskt att det skulle ske just där) i 40 min, innan vi fick kliva av. Och det var i grevens tid, annars hade jag förmodligen också gått bärsärk på en handfull medresenärer som betedde sig som lägre primater i andra änden av vagnen.
Äcklades lite av sensationslystnaden bland vittnesskaran som stod och pratade på perrongen också.
Tog en taxi ändå. Fail!
Men å andra sidan har jag fått stifta bekantskap med ytterligare ett gäng helkul människor den här helgen, varav den ena var balsam för själen.
Och sedan Juggegurkan föregick med gott exempel och gav mig en jättefin komplimang härom veckan, med förevändningen att folk är dåliga på att göra det så där spontant, så såg jag till att tala om för "balsam för själen" att han är grym. Förvisso lite rödvinsstinn, men inte mindre uppriktig.
Och förutom att vara norra halvklotets skönaste samtalspartner, lånade han ridderligt ut sin keps till mig när jag låg och bakissov i gräset på ett stekhett Gelleråsen. Stoltserar likt förbannat med en faluröd bonnbränna idag. Men vad är lite sveda och värk i det stora hela?
Har tackat ja till allt senaste 2 veckorna, och har hur kul som helst. Min impulsivitet börjar ge avkastning.
Badsäsongen är inledd
Ett skepp kommer lastat
Med låtar som jag går runt och sjunger på.
Hittills är det bara Redaktören som förstår storheten med mina spotifylistor.
I ett försök att sprida min eminenta musiksmak till pöbeln brände jag tre skivor, som jag helt sonika döpte till Världens bästa skiva 1, 2 och 3, och tog med på senaste mantorp-trippen. Dessa skivor ligger förmodligen någonstans längs med E4an i östergötland nu. Aldrig tidigare på min musikaliska resa genom livet har jag stött på ett sådant obstinat motstånd. Fast vad kan man förvänta sig av en kille som kan gamla Backstreet Boys-texter bättre än jag själv?
Inte att han ska förstå vilka genier Department of Eagles, Eliza Doolittle, MGMT och The tallest man on earth är i alla fall.
Kampen för min tonsatta utopi fortsätter.
/Hybris
Det var en sak till
Det var tämligen ohyfsat av mig att hävda att jag är totalt uttråkad. Jag har ju förmånen att ha en massa fina vänner och bekanta som vill hänga med mig just för att jag är precis så där mycket Elin, och som dessutom har den goda smaken att komplimentera mig för det.
Jag glömmer lätt det när allt annat står mig upp i halsen.
Sun was high, so was i
Har spenderat helgen med en man i vars sällskap jag har fått vara precis hur mycket Elin jag vill, och vara helt bekväm med det.
En kille som låter mig önska mina favoritlåtar på gitarren, bjuder på fulrom på tåget, hoppar sig svettig med mig till DLK, bakishänger utan ett ord i flera timmar, spinner vidare på mina dåliga skämt och tar med mig till ett kapell långt ut på landsbygden där jag kan sitta med en iskall GT i ena näven, ett grillspett i den andra och idka allsång till förstklassigt pianoplinkande in på småtimmarna.
En sådan kille som liksom kommer så nära att man inte riktigt vet var man själv börjar och han slutar.
Och tur är väl det, att det finns sådana människor, som kan blåsa liv i en när man känner sig blaserad bortom all räddning.
Jag tar tillbaka allt. Så länge man har hojen så betyder inget annat någonting
Nog blir man som man umgås
Befinner mig i ett myller av inadekvata känslor, ohanterliga, kastas mellan aversion och hänförelse lika fort som jag kan kryssa fram med hojen i eftermiddagsköerna på essingeleden.
Identifierar mig ovanligt mycket med borderlinetjejerna på jobbet. Det kanske smittar ändå?
För hur jävla svårt ska det vara egentligen? Antingen tycker man si, eller så tycker man så. Eller så kan man väl tycka både och om man vill. Och blir det fel, ja då får det väl bli det då. Det är åtminstone vad jag predikar för dessa människor.
Att jorden inte går under bara för att man inte räcker till i alla lägen. Att det finns annat att glädjas åt.
Men man blir fan inte lyckligare av att ha en motorcykel som fungerar, en nyproducerad lägenhet och skitsnygga vårskor när det är annat som inte stämmer.
Och så blir jag förbannad på mig själv när jag skriver så. Att jag underkastar mig det som kallas kärlek, samma biokemiska process som uppstår om man äter stora mängder choklad.
/ Störd_tjej_87
Vuxenpoäng
Istället för att gå och se Puppetry of the penis med mina polare, så ska jag sitta i möte med brf Medaljen i morgon eftermiddag.
Så jävla moget!
Nu börjas det igen
Vi är lite som en gungbräda, tänker jag. Man turas om att vara uppe och nere.
På valborg någon gång under min högstadietid trillade jag av en sådan och fick en bäckenfraktur. Jag har med andra ord inte mycket till övers för just gungbrädor.
Men så plötsligt möts man där på mitten, utan fotfäste, och jag tycker mig kunna skrapa bort lite av den hinna som skiljer folk som inte riktigt vet var dom har varandra åt. Och då känns en bäckenfraktur värd att riskera.
För den är bara hälften så smärtsam som att säga "fan hörru, jag gillar verkligen dig" och upptäcka att man var helt fel ute.
Man ångrar bara det man aldrig gjorde, säger de som vet. Själv har jag ingen aning. Så jag håller i mig och gungar vidare, styrkt av den där dåliga humorn, värdelösa musiksmaken, vinnarskallen och envisheten och rastlösheten som gör mig galen men som jag behöver just nu, och som jag gärna offrar en och annan sömnlös natt och fåniga blogginlägg för. Så länge jag slipper tala om det för honom.
Prutten är det nya svarta
En gång för länge sedan träffade jag en kille som tände eld på sin brakskit och fick mig att tjuta av skratt. Det var killen jag sedermera flyttade ihop med, förlovade mig med och åkte på kärlekssemestrar till jordens alla möjliga hörn med.
Med det sagt kan flatulens vara början på något jättefint. Och behöver inte alls betyda döden som jag velat göra gällande i en veckas tid. Det visade sig snarare vara isbrytaren jag behövde, och nu är jag bara hälften så stel och nervös i hans sällskap.
Släpp dom fria, hörrni!
Fröken Höger återuppstår
Fortfarande kall ända in i märgen efter att ha sprungit runt Mantorp med kameran i högsta hugg hela söndagen. Lite kall i själen blev jag också då gammelhyndan stod hemma i garaget trots att vädret var som upplagt för att släppa henne lös på banan.
Resesällskapet var fint, om det inte vore för att jag ju är lite kär-fast-inte-kär-och-vill-nog-bara-ligga-fast-kanske-är-kär-ändå och blir sjukt uptight och får tunghäfta precis hela tiden.
Kvällen före avresa stressade jag hem till min moatjé med förhoppningen om att nu jävlar blir det åka av, torkan är över och här ska knullas som aldrig förr.
Väl framme fann jag mig förpassad till soffan. Besvikelsen visste inga gränser, och jag orkade inte ens protestera.
Nu väntade 5 långa timmar av ickesömn, enerverande fågelkvitter utanför fönstret och en lampa från helvetet som lyste mig rätt i ögonen så fort jag la mig på vänster sida.
Så där låg jag alltså, med begynnande nackspärr och grusade förhoppningar om lite närkontakt av tredje graden.
Vanligtvis brukar jag somna odramatiskt, och sover sen så tyst att folk brukar undra om jag har dött.
Men inte nu, nej nu protesterade hela min fysik. Dels väckte jag mig själv varje gång jag var nära att somna av att jag utstötte gutturala jävla läten som en annan grottmänniska.
Sen hände det som absolut inte får hända när man sover hemma hos en snygg kille; Man håller precis på att somna, kroppen ger upp, man sjunker sakta ned i sömnens förlovade land. Och ut kommer en brakskit som hade kunnat väcka de döda.
Alltså, koooom igeeeen!!! Why me?!
Jag låg som förstenad och lyssnade efter en reaktion som uteblev.
Nu kom jag undan med blotta förskräckelsen, tänkte jag. Och slöt naivt ögonen i ytterligare ett försök att somna.
Då händer det igen, och den här gången blir det en perfekt imitation av hur min Honda cr250 låter när man kickar igång den.
Förnedringen är total. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
I rummet är det fortfarande knäpptyst, lite för tyst. Så där tyst som det förmodligen blir om han har hört.
Och kort därefter kliver han upp, tänder taklampan och talar om att han inte kan sova och att vi lika gärna kan åka lite tidigare.
Jag alternerade mellan att ligga kvar under täcket och spela död eller hoppa ut från balkongen och aldrig komma tillbaka.
Jag har inte varit så generad sedan den där gången i tredje klass då jag hade glömt att låsa toalettdörren och skolans snyggaste kille med entourage slet upp den och skrattade rått.
Vid frukostbordet läste jag baksidan på filpaketet 13 gånger och lovade mig själv att inte se honom i ögonen på hela dagen.
Det lyckades jag ganska bra med. Varpå mina chanser till framtida rajtantajtan är ungefär lika med noll nu.
Jag har inte dött
Vem har tid att blogga när man har fullt upp med att brassa och dra i helvet!!111?? Inte jag i alla fall.
Jag skriver mest och bäst när jag är halvalkoholiserad och miserabel. Idag drack jag förvisso första ölen på flera veckor, vilket borde bädda för ett djuplodande inlägg. Men så är jag ju eventuellt lite kär och ganska tillfreds.
Men jag kan i alla fall tala om att behållning med att bo ensam är att man kan ställa sig och göra ett helt lass med vitlöksbröd och äta innan man går och lägger sig.
Inget gnäll. Jag får lukta precis hur illa jag vill i truten när jag kryper till kojs.
Och det är inte alla förunnat.
Skott i råttan
Fan, jag äter middagar, fikar, går på bio, ler och är trevlig medan allt jag egentligen vill är att slita av mig kläderna och go bananas.
Kan hända att det är våren som sätter fart på hormonerna, men jag har tamejfan behov. Och dessa måste tillfredsställas snarast.
Idag satt jag i samtal på jobbet tillsammans med allehanda psykiatriker, andra viktiga typer och anhöriga för att diskutera och planera patientens framtid.
På sådana samtal är man allvarlig. Man mm'ar, nickar och knäpper händerna i knät.
Och medan vi pratar om rösterna i patientens huvud hör jag Marvin Gaye viska "Baby, i'm hot just like an oven. I need your lovin'". Överläkaren talar om medicineringen, och Marvin fortsätter "I can't hold it much longer. It's getting stronger and stronger".
Jag vrider mig i fåtöljen och tänker på svettig hud och trevande händer. Någon frågar mig om patienten, men jag hör inte. Jag är typ 3 minuter in i knullet, och knäpper händerna i knät så hårt att knogarna vitnar.
Precis när det börjat hetta till blir jag avbruten av frågan som upprepas för andra gången. Jag ursäktar mig, och går och sköljer ansiktet i kallt vatten.
Resten av förmiddagen försöker jag istället att ockupera tankarna med allt dåligt sex jag har haft.
Men när det börjar pratas bältesläggning skenar fantasin igen, och jag går kinky och tänker att "ptja, bältesläggning och lite stock på det kanske inte vore så tokigt".
Efter jobbet åker jag till AVA Mc, och under min korta visit hinner jag ligga med typ 4 snubbar - i fantasin alltså, i verkstaden, på disken, i provhytten.
Sen åker jag hem och lyssnar på 5 versioner av Sexual Healing, skriver det här och känner mig som en dirty bastard.
